Favorit

Jag har ju under de 6 1/2 år jag bloggat flera gånger intygat min förkärlek för
FRANS G.
 Den här lilla skriften,
upphittad bland morbror Rulles kvarlämnade bibliotek,
är visserligen bara 40 sidor,
MEN
ger en både lundensiskt stram och samtidigt kärleksfull presentation av Frans G:s författarskap
 fram till 1946 då den ges ut. Egentligen skulle jag vilja citera i stort sett allt!

Några smakprov:

När denne skånske Samuel Johnson på Grand Hotel i Lund, i brist på någon fullt värdig Boswell, tog sig för att nedskriva och saluföra en eller annan av sina halvtimmesrepliker, utökade han inte bara den ursprungliga åhörarkretsen med åtskilliga tusental av lika villiga läsare, utan han fann också en form, där hans ingenium på allvar kom till sin rätt. 

---

Man  kan säga, att det inte är den strikta och sakliga historieforskningen som Frans G. Bengtsson främst vill lyssna till utan Clio,  den historiens gudinna, som tillika är sångmö. Historien skall kunna sätta fantasien i rörelse, skall skänka inspiration, ge ämnen att besjunga. Men liksom de gamla episka diktverken, liksom Herodotos och de medeltida krönikörerna också bära fram en historisk sanning och ha källvärde, så menar även Bengtsson, att sanningskravet måste vara ofrånkomligt i all historisk framställning. Man får inte dikta fritt.

---

Frans G. Bengtsson är heller inte nöjd med innehållet i de moderna romanerna. Han finner i dem endast "enkla karikatyrer, billiga neuroser, schematiseringar av språkrör", individualitetslösa typer eller rotande i eget själslivs dunkla innandömen, vilket allt gjort, att man i ren desperation övergått till "sociologi i romanform" med en eller annan "rörelse i tiden" som objekt i det individuellt mänskligas ställe. Vad han kräver av romanen är två ting: karaktärer och handling. Eter Joseph Conrad letar han tämligen förgäves efter sådana ingredienser inom modern berättarkonst.

OCH

Han bidrar ju genom RÖDE ORM  1941 (Sjöfarare i västerled) 

och 1945 (Hemma och i österled) själv till att berika vår litteratur

Så som han uppfattat vikingarna, tvingar han läsaren att se dem. Just synskärpan i framställningen är det mest karakteristiska. Allt blir åskådligt och handgripligt i Bengtssons fantasi. De knappa källnotiserna om vardagliga ting få visuell konkretion, blir till hela scenerier i ständig rörelse, livade desslikes av en saftig burlesk humor. Kapitlet om hur jul drickes hos Harald Blåtand i Jellinge är ett verkligt praktnummer i komisk berättarkonst.

Det är nu drygt 50 år sedan jag läste dem

DET FÅ BLI E N UTFÄSTELSE:

Omläsning före jul!