Stadsresa
I fredags åkte jag till Höganäs för att förbereda mig för middagsgäster på måndag.
Bl.a. besökte jag Systemet.
Efter väl förrättat värv därstädes möttes jag vid utgången av dessa trevliga gossar som sålde majblommor.
Efter väl förrättat värv därstädes möttes jag vid utgången av dessa trevliga gossar som sålde majblommor.
Jag berättade för dem om min egen karriär, kort men intensiv, som majblommeförsäljerska:
Det var 1946. Jag hade under höstterminen 1945 fått scharlakansfeber med komplikation - penicillin fanns ännu inte för allmänt bruk!
Komplikationen var reumatisk feber, som - som det stod i patologiboken jag sedermera läste - licks the joints but bites the heart!
Jag låg kvar på sjukhuset, i strängt sängläge, i tre månader! När jag väl kom ut, till vårterminens start, fick jag inte vara med i gymnastik...
Den dag som de beställda majblommorna levererades till vår skola, St Jörgensskolan i Hälsingborg, sammanföll med första dagen efter uppställningen av skulpturen Lekande barn av Axel Wallenberg.
Sista lektionen för dagen var gymnastik. Jag fick tillåtelse av läraren att ta mina majblommor och gå ned till St Jörgens plats. Där stod hundratals personer, mest manliga pensionärer, och beundrade verket. De köpte majblommor för glatta livet - jag fick springa (vilket jag ju egentligen inte fick, det var uppför backe) tillbaka till läraren och rekvirera fler. När gymnasticerandet var slut hade jag sålt ALLA klassens levererade majblommor.
Komplikationen var reumatisk feber, som - som det stod i patologiboken jag sedermera läste - licks the joints but bites the heart!
Jag låg kvar på sjukhuset, i strängt sängläge, i tre månader! När jag väl kom ut, till vårterminens start, fick jag inte vara med i gymnastik...
VILKET
innebar min lycka när det gällde att prångla ut majblommor.
"Fontänen som donerats till staden av Wällufs Sparbank år 1946. "
Sista lektionen för dagen var gymnastik. Jag fick tillåtelse av läraren att ta mina majblommor och gå ned till St Jörgens plats. Där stod hundratals personer, mest manliga pensionärer, och beundrade verket. De köpte majblommor för glatta livet - jag fick springa (vilket jag ju egentligen inte fick, det var uppför backe) tillbaka till läraren och rekvirera fler. När gymnasticerandet var slut hade jag sålt ALLA klassens levererade majblommor.
När höstterminen började publicerades de barn i Hälsingborgs Folkskola som sålt flest majblommor i Helsingborgs Dagblad.
En av dem var jag!
Jag fick diplom och och omnämndes i Lyckoslanten!
4 Reflektioner:
Två reflektioner:
1/ Jag tror att de första tio åren i en människas liv är relativt minneslösa. Hjärnan är outvecklad. Dessa år, då föräldrarna lägger ner sin själ och all sin tid på sina barn, dem minns inte barnen, men väl tonåren med alla dess konflikter. Orättvist, orättvist.
1945 var jag nio år och minns att vi besökte Dig på epidemisjukhuset. Vi stod utanför och såg på Dig inne i ett sjukhusrum.
Långt senare kom jag då och då till epidemisjukhuset och hjälpte dem med respiratorer. De hade sådana långt före sjukhuset och var de enda experterna i Helsingborg innan vi utvecklade detta . Vi på intensivvårdsavdelningen hade ett nära förhållande och samarbete med infektionsläkarna, både mänskligt och professionellt.
2/ Min rädsla för streptokock-tonsilliter sitter i fortfarande.
Alla dessa patienter på 60-talet med hjärtfel efter en tonsillit.
Vad var det som hände med streptokockerna? Försvann de farliga sorterna helt eller ligger de och bidar sin tid för att slå till igen? Ingen är numera rädd för streptokocker. Det oroar mig.
Jag har ju upptäckt att jag är ett "maskrosbarn"!
När jag ska berätta, beskriva hur jag hanterades under de tre månader jag låg bokstavligen inpärrade på epidemisjukhuset - strängt sängläge innebar att jag inte ens fick lämna sängen för toilettesök!- så blir jag själv förvånad över hur föga man tänkte på min lilla själ...
Men den var ju tålig - jsg känner igen mig i Gorkij - vi är tydligen några som redan före tio år minns våra tankar och hur förbryllade - inte sorgsna eller förargade - vi var över de vuxnas hantering av situationer.
Å andra sidan berättade sedermera min mor att min fader hälsade på mig VARJE dag. Det första han gjorde på morgonen innan han gick till affären var att cykla upp till epidemisjukhuset och stå där i snöblasket och vinka och skrika. Eftersom jag var långliggare hade jag förmånen av fönsterplats.
Jag minns att fastän jag låg på första våningen, fönstren var så högt upp - det fanns källarrumsfönster - att det fanns särskilda träställningar runt om huset för att besökande skulle nå upp...
Som vuxen är jag ju tacksam att de tog så väl hand om min reumatiska cardit att jag inte haft någor men av den.
Min Huldsta vinnarskalle minns bara att jag var så stolt över att jag vecka efter vecka - de tog SR på måndagar, hade HÖGST. Mitt REKORRRD var 144 mm! Minns jag bestämt!
FÖRRESTEN
Apropos streptococcer
Streptococcmeningit är än idag en realitet - Den har ett så snabbt diffust förlopp att patienten hinner avlida innan vårdpersonal har fattat att det inte är "bara influensa"
Se!
Det blev något fel med länken - hoppas detta blir rätt!
Skicka en kommentar
<< Home