Tillbaka

Tillbaka till utgångspunkten:

Sedan påskbesökarna åkt hem unnade jag mig förströelseläsning i "hängmattan", med Leif GW:s senaste som just kommit ut i pocket. Det slumpade sig ju så att recensioner av högstdensammes:

Mellan sommarens längtan och vinterns köld och
En annan tid ett annat liv.

inledde min bloggkarriär 9 januari 2006.  den djefla mannen har ju alltsedan jag gick i pension 1999 hållet ett uppfordrande öga på mitt läsande: Mamma du måste....

Först blev jag tillhållen att för varje bok jag läste skriva en recension. Jag startade juli 2000 med:

Författare :    Iain Pears
Titel :        Den fjärde sanningen
Lånad på Vikens bibliotek - läst under juli 2000
Historia vero testis temporum, lux veritatis, vita memorae, magistra vitae.
Cicero ( Historien är i sanning tidernas vittne,sanningens ljus, minnets liv, livets lärare.

IP, som är journalist och konsthistoriker, skriver i detektivromanens form en krönika från händelser i Oxford 1663.
Fyra olika versioner ges av samma händelseförlopp:
Först av en uppdiktad italienare Marco da Cola
Sedan av en likaså uppdiktad person, son till en av Karl den II:s män
Så av John Wallis, professor i geometri, ansedd som den störste matematikern i O. före Newton.
Och slutligen av Anthony Wood. antikvarisk forskare och historiker.
Personregistret omfattar 27 personager inklusiv da Cola varav  endast denne och ytterligare 2 är uppdiktade. Bland de historiska personerna finns sådana som Robert Boyle, John Locke och Christopher Wren!
Boken omfattar 709  sidor och ger en mycket detaljrik skildring av det politiska och vetenskapliga läget i England vid denna tid  samtidigt som Pears lyckas med att berätta en spännande skröna

Sedan har jag faktiskt fortsatt. Jag har funnit att det merarbete det innebär, ger sjufalt igen i form av förståelse och fördjupning. Jag hinner ju inte läsa riktigt lika många böcker, men får större tillfredsställelse av dem jag faktiskt ger mig i kast med, som exempelvis En osalig ande!

Sedan för att redovisa mina mödor skickade jag med jämna mellanrum mina recensioner  som veckomejl till klanen...

OCH

plötsligt

var jag således med blogg!

(det var som vanligt den djefla mannen som varit framme)

Jag har ju med stort nöje i vinter på tisdagar kl 21.00 suttit framför TV:n och tittat på Veckans brott. 
Nu läser jag med välbehag, snabbt och lätt, hans "Den döende detektiven".

Den handlar, som alla som läst hans böcker förstår, om Lars Martin Johansson, förre chefen för Rikskriminalpolisen, som sedan en tid lever pensionärsliv. På väg hem från ärenden i huvudstaden till sommarstugan en varm julidag (närmare bestämt den 5 juli 2010), får han för sig att stanna för en varmkorv vid "Sveriges bästa korvkiosk". Han möter där "fyra yngre kollegor från Piketavdelningen"

Just när han åter sätter sig i bilen och skall ta första tuggan på sin nyinköpta Zigeunerwurst med "doft av nymalen peppar, paprika och lök", :

"I samma ögonblick måste någon ha kört en isdubb i nacken på honom. Inget molande förebud om en vanlig huvudvärk utan en skarp skärande smärta som plötsligt drog igenom hela bakhuvudet. Ljuden från gatan som blev otydliga, svåra att uppfatta, och försvann, mörkret som slöt sig framför hans ögon, först höger öga sedan vänster, som om någon dragit ner en rullgardin som hängt sig på trekvart. Armen som domnat och fingrarna som blev stumma och stela. Korven som han tappat mellan sätena.

Sedan bara mörker och tystnad" 

På sidan 20/502 vaknar Lars Martin Johansson  upp på Karolinska sjukhuset och blir meddelad att han fått en stroke. Sid 39 blir han konsulterad av sin neurolog om ett 25-årigt, nyligen preskriberat, men fortfarande ouppklarat mord på en nioårig flicka.

...och sedan handlar resten av boken om hur Lars Martin Johansson med hjälp av sina gamla vänner och kontakter inom polisen, tillsammans med nya ledtrådar som läkaren kan förse honom med (och som förklarar hennes intresse för fallet) löser det.
Fram till sidan 363  är det som vilken kriminalutredning som helst. Jag fladdrar igenom sidorna och gläds åt Leif GW Perssons  pregnanta och underbara språk ..... har karlen någonsin varit så bra!?
När jag tittar tillbaka till jungfrubloggen läser jag redan då:

Böckerna är utomordentligt spännande och välskrivna.
---
Det som gör dem så läsvärda är LGWP:s djupa kunskaper om polisarbete, men även ränkspelet politiskt och professionellt. Goda och dåliga poliser resp vilket handlingsutrymme den gode polisen har!

MEN

Hans prosa firar nya triumfer!

En njutning att läsa!