tisdag, augusti 11, 2009

Absent

2007
Idag är det mulet, litet regn och temperaturen har sjunkit med 10°. Det är dags att skörda nedfallna äpplen och klippa ner rosor.
Mitt sorgearbete har kommit in i en ny fas:
Efter den initiala känslan av förlust och sorg smyger sig en mera svårhanterad saknad på...

Etiketter: , ,

4 Reflektioner:

Anonymous karibien skrev ...

Jo jag minns, då för ett år sedan, den där tomheten efter begravningen. Första tiden har man varit så upptagen med att bara hantera dödsfallet, och sedan ska man bara leva med tomheten efter den som alltid funnits där.

För mig blev det också en annan sorts tomhet, den när telefonen slutade ringa. När folk omkring mig trodde att en ny fas i sorgearbetet betydde att jag inte längre behövde deras omedelbara stöd.

Det är gott att ha en stor familj och vänkrets att dela saknaden med. Att minnas, skratta och gråta med.

11 augusti, 2009 01:39  
Blogger den blyga skrev ...

Det är gott att ha en stor familj och vänkrets att dela saknaden med. Att minnas, skratta och gråta med.
JAAA!
Strax efter jag förberett detta blogginlägg kom en posförsändelse med en DVD med 133 bilder från begravning, minnesstund och kvällens "gravöl"!

11 augusti, 2009 07:35  
Anonymous en djefla man skrev ...

Kära älskade pappa -- den där vänliga blicken.

11 augusti, 2009 11:08  
Anonymous margareta skrev ...

vid ett av mina sorgearbeten, läste jag en gång att det är sju faser man ska orka igenom. Inte kändes det bättre att få veta det. Jag förstå att stor familje och vänkrets är bra att ha i ett sådant läge. Verif. =jersa, det tycker jag låter kompisliknande/vänkretsliknande.

11 augusti, 2009 20:12  

Skicka en kommentar

<< Home