måndag, juni 15, 2009

Min far hade en dröm


Min far hade en dröm är namnet på en bok som Barack Hussein Obama II född 4 augusti 1961 skrev 1995.
"Uppmärksamheten kring valet av Obama som förste svarte ordförande för
Harvard Law Review ledde till ett bokkontrakt och förskott för en bok om rasrelationer University of Chicago Law School bemödade sig om att rekrytera honom och gav Obama en forskartjänst och ett kontor för arbetet med boken. Han planerade till en början att slutföra boken inom ett år, men det tog mycket längre tid när den utvecklades till en självbiografi. För att kunna arbeta utan avbrott reste Obama och hans fru, Michelle, till Bali där han ägnade flera månader åt att skriva. Manuskriptet publicerades slutligen i mitten av 1995 som Dreams from My Father (utgiven på svenska 2008 som Min far hade en dröm)
.
"

Jag köpte denna bok eftersom den funnits på 10-i topplistan av inköpta böcker vecka efter vecka både på adlibris och bokus. Sammanbitet grep jag mig verket an med de 455 sidorna.

MEN

Den visade sig vara väldigt lättläst.
Som framgår ovan skrev han boken efter att ha fått ett förskottshonorar sedan han blivit utsedd till Harvard Law Rewiew´s förste afroafrikanske ordförande.

Ett citat från inledningen till första upplagan 1995:
Utnämningen gav upphov till en krevad av publicitet, inklusive flera tidningsartiklar som väl sa mindre om mina blygsamma framgångar än om Harvards juridiska fakultets märkliga plats i amerikansk mytologi, liksom landets hunger efter varje form av glädjande tecken från rasfronten - en strimma bevis på att det trots allt hade skett vissa framsteg

När han väl gripit sig verket an utvidgade han projektet till en självbiografi med tre avsnitt:

1. Ursprung där han i tur och ordning analyserar sina rötter och uppväxt dels hos morföräldrarna på Hawai och och med modern på Filippinerna, det korta mötet med fadern och sedan studietiden vid Columbia University i New York ,där han också får budet om faderns död från Afrika.
Det går bra för honom med studierna, men man märker hur han söker efter en identitet - som färgad amerikan.

2. Chicago - avsnittet inleds: 1983 bestämde jag mig för att bli samhällsorganisatör.
Han söker sig särkilt till städer som har fått in färgade i ledningen.
Han blir så småningom engagerad av en organisation som arbetar för att få svarta i innerstan och vita i förorterna att samarbeta kring en plan för att rädda tillverkningsjobbeni Chicago.
(Developing Communities Project (DCP), en kyrkobaserad social organisation (community organization) som ursprungligen omfattade åtta katolska församlingar i Greater Roseland (Roseland, West Pullman och Riverdale) i South Side i Chicago.Han arbetade där från juni 1985 till maj 1988)
Sidan 151-314 berättar han om sina erfarenheter, framgångar och misslyckanden. Särskilt bekymrar honom upptäckten hur det bland många svarta finns en uppgivenhet - en offer- looser- inställning som ofta bromsar möjligheterna till utveckling.
Berättelserna får mig att tänka på situationen i Rinkeby och Rosengård här hemma i Sverige.

3. Kenya Redan under avsnitten ovan har han berättat om sina möten med en syster AUMA och sin storebror Roy som båda kommer till USA. Innan han startar sina studier vid Harvard Law School gör han först en treveckors resa i Europa, där han alls inte känner sig hemma, innan han är 5 veckor i Kenya och träffar sina kenyanska släktingar. Han skildrar ingående myllret av mostrar, fastrar och halvsyskon som alla vill träffa honom. Det var vanligt bland det muslimska luo-folket att ha flera hustrur. Även hans far hade en hustru och två barn innan han gifte sig med Obamas mor på Hawai. Den som kan berätta om tidigare släktled kallas Granny - hon är Baracks farfars yngsta fru, men egentligen inte hans farmor enligt vårt västerländska sätt att se -
Här 2006 i Kenya med sin faster Sarah
Sex år efter resan till Kenya sammanfattar han sina funderingar så här:
---
Jag hör alla dessa röster ropa efter erkännande, ställa samma frågor som det händer att jag ibland när timmen är sen, ställer till farsgubben. Vilken är vår gemenskap, och hur skall denna gemenskapsidé gå att förena med vår individuella frihet? Hur långt sträcker sig våra förpliktelser? Hur omvandlar vi krass makt till rättvisa, pur känslosamhet till kärlek?

---

När jag läser de sista sidorna, som handlar om bröllopet med Michelle, ser jag på Axess-TV ett program om Obamas väg till makten. Det återger fakta som finns i självbiografin, men berättar även om hans fortsatta karriär och steget in i politiken och den slutliga segern i presidentvalet!

A Magnificent man!

Etiketter: ,

3 Reflektioner:

Blogger H. H. skrev ...

Apropå Obamas bekymmer över att många afroafrikaner hyser en uppgivenhet, en ”looser”-känsla som hindrar all utveckling.

När vi bodde i Kuwait så gick Hedvig i en amerikansk skola (också Carl). Där valde hon ett projekt som varade ett halvår, nämligen att skriva om identitet . Slavarnas identitet och slavägarnas. Det var ett för stort ämne så att sista delen fick tyvärr släppas. Egentligen det mest intressanta.
Kraven på dessa uppsatser var i det närmaste lika stora som på ett universitet och det förutsatte att föräldrarna deltog i projektet. Vi läste mängder med böcker.
Det lärde mig något nytt fast jag faktiskt intensivt läst psykologi två år på universitet i Lund tidigare.
Men jag tvingades samtidigt att handgripligen lära mig att en ny identitet kan snabbt påtvingas människor i vuxen ålder.
Jag hade fått ett arbete på ett perifert sjukhus på gränsen till öknen. I stort ensam europé bland gästarbetare från Egypten, Palestina, Irak, Indien och Filipinerna. Och på samma villkor.
Uppenbart var att vi var underlägsna de rika och mäktiga kuwaiterna och de som arbetade på universitetssjukhuset, de skyddade och privilegierade.
Det tog inte lång tid att i djupet av personligheten utveckla denna känsla av underlägsenhet. Gentemot dem som jag tidigare hade arbetat med i Sverige jämbördigt.
Det mest naturliga är emellertid att identiteten skapas i barn-och ungdomsåldern: Synen på sig själv överförd från den syn omgivningen har på en och som sedan är så svår eller omöjlig att radera bort.
Jag tror att våra invandrare råkar ut för samma destruktiva identitetskris.

Samtidigt är det tre funderingar som jag skall knyta ihop till en.

• Under tiden jag har skrivit ”biografin” över min släkt och mig själv så har jag förundrat mig över min omedvetenhet och ”icke-närvaro” i verkligheten under min uppväxt. Jag tror att det finns barn som är tidigt mogna och barn som har en genetisk oräddhet och oförvägenhet. Det är en Guds gåva till dessa.
• Jag har läst flera böcker om ”överklass”. Dessa barn växer upp med en känsla av överlägsenhet. De är inte rädda att prata med vem det vara månne. Och de vet att det alltid kommer att gå bra för dem.
• Jag har omvärderat den arabiska kulturens uppfostran av sina pojkar. Att premiera att ta för sig. Att de är de som bestämmer, åtminstone inom vissa ramar.
Jag kan tänka mig att utanför vår egen kultur så är detta en fördel att ha med sig i bagaget.
Kanske har vi något att lära, både för pojkar och flickor. Med en viss måtta.
Allt detta skapar en identitet som förstärks i tonåren, framför allt i pojkgängen, där man konkurerar om en plats i hierarkin. Detta är en socialisering som skapar ledare och flockdjur.
Resultatet är människor med en stark identitet, med en naturlig känsla av att klara av allting i livet. De är inte rädda att ta kontakt med vem som helst. De är medvetna om livet runt omkring dem, de deltar, de är naturliga ledare .
De övriga, alla de andra, de många, som inte fick den starka identiteten, som alltid känner sig i underläge, som inte duger, som inte vågar ta kontakt, som inte deltager naturligt, som är dåligt medvetna, som glider omkring i tillvaron, som inte kan ta för sig, som inte är naturliga ledare. (Detta är målat svart och vitt, det finns säkert en grå nyans)
Det är två sorters människor.

15 juni, 2009 11:11  
Blogger den blyga skrev ...

Tack för ditt intressanta och djuplodande svar. Jag rekommenderar att du själv läser boken, om du inte redan gjort det, för ÄVEN om den är lättläst är det så mycket tankar den väcker så det är SVÅRT att recensera den någorlunda kortfattat. T.ex är det underbart att läsa om hans allra tidigaste minnen - hur en högt begåvad men dåligt informerad individ förundrar sig över de vuxnas handlingar....

Jag tror att det finns barn som är tidigt mogna och barn som har en genetisk oräddhet och oförvägenhet. Det är en Guds gåva till dessa.

Det är uppenbart att Obama tillhör de här lyckliga få - hur han lyckas svinga sig upp på samhällets högsta topp trots oddsen - tänk dig honom som 10-åring i Djakartas fattiga mellanklasskvarter med en indonesisk besviken styvpappa....

Han är också ett exempel på att de GODA människorna finns - han har använt sin begåvning för att försöka göra världen litet bättre inte bara för sig själv och sina närmaste.
Uppenbart var att vi var underlägsna de rika och mäktiga kuwaiterna och de som arbetade på universitetssjukhuset, de skyddade och privilegierade.
Det tog inte lång tid att i djupet av personligheten utveckla denna känsla av underlägsenhet.


Detta "osynliggörande"är ju vad vi kvinnor hela tiden råkar ut för!
MEN
Jag är också en av de barn som har en genetisk oräddhet och oförvägenhet.

Ja egentligen är det en blandning av psykisk energi, begåvning och NAIVITET!
Man märker inte att man är diskriminerad - man har fullt upp med att upptäcka världen...
Det är först i vuxen ålder som jag kommit på att jag var ganska mobbad i 12-16-årsåldern...
Mina copingstrategier som jag lärde mig ha jag haft oändlig nytta av senare i livet.

15 juni, 2009 16:06  
Blogger H. H. skrev ...

Jag tror att jag skall läsa boken. Du har gjort mig nyfiken

15 juni, 2009 18:04  

Skicka en kommentar

<< Home