fredag, februari 22, 2008

La salaire de la peur

Vi fortsätter att via DVD återknyta bekantskap med vår ungdoms filmupplevelser.
Fruktans lön vann Guldpalmen i Cannes 1953.
Vi måste ha sett den senast 1955.


Vi har ofta berättat för våra söner inklusive den djefla mannen om den intensiva spänningsupplevelse den förmedlade.

Jag brukade berätta hur Yves Montand *, som ju dittills mest var känd som chanteur och moitié till Edith Piaf ,efter en särskilt nervpirrande passage, sittande på lastbilens fotsteg, sa´när han blev beskylld för att vara en kruka: Rädd!? Javisst är jag rädd. Jag är den ende som är tillräckligt intelligent för att vara tillräckligt rädd.

Detta detaljerade minne visar sig helt fel!

Nu vid omseendet framkommer att de första 30-40 minuterna ägnas en mycket långsam, omständlig, med moderna krav på autenticitet väl kulissartad, skildring av tillvaron i den sydamerikanska håla som ett antal vinddrivna, panka europeiska flyktingar dväljs i, utan hopp om framtiden.
En möjlighet att undslippa yppar sig då en oljekälla börjar brinna och ett antal ton nitroglycerin måste levereras dit genom djungeln på miserabla vägar.
Fyra män får chansen att ta risken - belöningen är 2000 dollar per skalle - biljetten till friheten.

OCH.

Om jag minns filmen som gastkramande är den ändå bättre nu!
När man är 50 år äldre har man en större inlevelse i HUR fasansfullt rädd man är i en sådan här situation!
Så visst gäller repliken ovan - men den yttrades INTE av YVES, inte sittande på fotsteget och inte just med den ordalydelsen.

Och - i efterhand ökar det förståelsen av äventyret att det är en så trist inledning.
Av kommentarerna, recensionerna av filmen på nätet av unga förstagångstittare, märker man att de inte har det perspektiv som vi hade redan 1955:

Europeerna i den sydamerikanska hålan är ju flyktingar undan WW2 - tala om posttraumatiskt syndrom!

Så betyget blir ****(*)

* Inte visste jag att Yves M var född i Toscana!

Etiketter: ,

3 Reflektioner:

Blogger H. H. skrev ...

USA hade vunnit kriget, var superstaten militärt och ekonomiskt, och var jazzens hemort. Annars var det Frankrike som gällde i början av 50-talet: Fransk litteratur, fransk filosofi, fransk konst och fransk film. 1953 reste jag till Paris.

23 februari, 2008 14:04  
Blogger den blyga skrev ...

Vi kom skramlande efter 1955

25 februari, 2008 16:29  
Anonymous en djefla man skrev ...

Något som jag tycker är så subtilt är hur man steg för steg räknar ut att den långe blonde är gammal SS-soldat.

1. Han putsar sina stövlar så fort de blir dammiga och håller sig kortklippt och välrakad.
2. Han påstår att han är från Holland, men när han blir känslosam utbrister han något på tyska.
3. Han säger att han är hundra år gammal – ”Har man varit på vissa platser så åldras man hundra år”. Östfronten, förmodligen.

Visserligen hävdar han att han varit slavarbetare för nazisterna, men den historien är uppenbarligen påhittad.

25 februari, 2008 23:12  

Skicka en kommentar

<< Home