lördag, september 22, 2007

Ingo 75!


Jag läser i bladet att Ingemar Johansson idag fyller 75 år.

Ingemar var nu framme vid sina drömmars mål och den 26 juni 1959 mötte han Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York och besegrade världsmästaren på K.O efter 2 minuter och tre sekunder in i tredje ronden. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungvikt. Uppståndelsen i Sverige var enorm. När han kom hem till Göteborg efter matchen möttes han av 25 000 åskådare på Nya Ullevi som bara kom för att få se den nye världsmästaren i boxningens mytomspunna tungviktsklass.

Anders i SvD berättar om sina minnen från den natten, midsommarafton getingsommaren 1959.
Här är mina från midsommardagens morgon:

Eftersom det var helgdagsafton planerade åtskilliga att sitta uppe och följa radioutsändningen från Yankee Stadium i New York. Så icke jag. Jag arbetade som vikarierande underläkare på Kvinnokliniken i Örebro, och var jour på midsommardagen och valde att samla krafter genom att sova.
Jag bodde inackorderad hos en äldre dam - och hade vare sig tillgång till radio eller morgontidning. Kanske inte ens det kom ut någon tidning eftersom det var midsommardag!

Jag steg upp tidigt, klädde mig i min finaste sommarklänning och vandrade den korta biten över torget till sjukhuset.

Här är en bild från sommaren 1959, där jag har på mig bemälda klänning. Det är i trädgården i Degerfors. Från vänster den gamles morfar, far, den gamle som ung, jag, moster Anna och morbror Alex.
Närbild på klänningen:
Här kan man se att den var prickig, vit med blå prickar. Jag minns den speciellt eftersom den var väldigt klädsam, solen sken hela sommaren , sista och enda som dinky.


Jag spanade i de förbipasserandes ansikten och försökte tyda deras kroppsspråk.
På den tiden hoppade man inte på främlingar med frågor!

Min stora, tysta invärtes fråga: Hur gick det i MATCHEN!?

Alla gick tysta och sammanbitna, endast de på väg till jobb var uppe.
På grund av de dystra bistra minerna beslöt jag mig för att han - som väntat - hade blivit utslagen.

Väl framme ställde jag omedelbart frågan till mottagningssköterskan: Döm om min glädje och förvåning :
HAN VANN, Han Vann, han vann.

Men det var ju mina blivande mammor på förlossningen helt ointresserade av
- They were otherwise occupied...

Etiketter: ,

2 Reflektioner:

Anonymous Syrran skrev ...

Jo, nog minns vi Ingonatten. Pappa fick inte Mamma och mig att sitta uppe till mitt i natten då matchen sändes i radio. Vi var inte såå intresserade som Pappa. Han hade ju själv boxats i sin ungdom. Vi har i alla fall ett kort på detta.
Nåväl, mitt i natten blev vi väckta av honom och fick en utförlig kommentar hur och när Ingo satte in knocken - den avgörande. Minns så väl hans upphetsning, tacka för det, det var ju rekord, rekord, rekord som gällde för vår käre Far.
Syrran

23 september, 2007 20:15  
Blogger den blyga skrev ...

Kära Syrran!
Underbart med jungfrusilen, eller hur!
Nu kan vi tillsammans krama ur alla minnen - eftervärlden till nöje!

24 september, 2007 07:49  

Skicka en kommentar

<< Home